Om Mig

Eva på bild

- Hör! Det är lommen som ropar därute. Och en gång hörde jag förresten
vargen yla, fast det var inte här.

En gång i min barndom träffade jag en gumma som bodde i ett litet timrat grått hus, precis som i en saga. Hon var liten som Gumman i den lilla, lilla stugan. Men det var på riktigt.
Jag tror det var då den föddes; drömmen om den stora trygga granskogen, drömmen om en brun, barrbeströdd stig som slingrade sig under grenarna, förbi de tjocka stammarna och försvann bakom bergknallen mot okända, spännande ställen.
Det blev till en stämning som legat kvar i min kropp.

Nu sitter jag här, och vill inget annat än att få gräva mig ner allt djupare ner mellan stenar och rötter.

Många år har gått sen jag mötte den lilla gumman men jag kommer ännu ihåg hur hon berättade om när hon var liten och låg med sina syskon lyssnande med förskräckelse på lommen som ropade i det lilla tjärnet.

Eva på brygganJa, det var hejdlöst många år sen och nu har jag själv blivit en liten gumma som lyssnar efter lommens rop sittandes mitt i granhavet. Men min längtan är inte mindre nu än när jag var sju år. Den ser likadan ut trots alla år. Längtan efter vaddå? Jag vet ännu inte och det är kanske vad jag söker efter när jag skriver. Försöker formulera något som lever och värker inuti. Skriv om mig själv. Det är svårt. Jag måste veta så mycket som jag inte vet.
Jovisst har jag lärt mig längs vägen. Men inte visste jag då att en sextioårig gumma ibland kan vara lika vilsen som en sjuårig liten flicka som går under granarna och drar in doften av kåda.
Men ett har jag lärt mig:
Att förundras över livets storslagenhet,
trots allt.

Foto: Aase-Marie Dahle